En stor dag

I maj i år sådde jag några tomatfröer. Folk sa "det kommer inte bli några plantor av det där". Två veckor senare var där små små embryon till en planta. "De kommer aldrig att växa upp och bli stora" sa folk då. Men jag fortsatte att vattna och plantorna växte. Jag insåg tidigt att jag inte kommer ha möjlighet att ta hand om alla plantor, så likt en rasbiologisk professor valde jag ut den största och finaste och flyttade den från mamma där den först såg dagens ljus, hem till mig. Det var på midsommarafton. "Den kommer aldrig att få några blommor" hånskrattade folk. De var övertygade om att jag sått fröna för sent på året. Jag däremot hävdade att det inte spelar någon roll vilken tid på året det är eftersom plantan ändå skulle stå inomhus. "För lite soltimmar" svamlade någon. Men jag gav mig inte. Jag stöttade upp plantan med en blyertspenna, pratade med den, vattnade den... Och en dag i augusti fanns där små gula blommor. Vet ni vad jag fick höra då? Jo, att det inte kommer bli några tomater av blommorna eftersom jag inte har några humlor inomhus som kan befrukta dem. Alla var överens om att jag skulle misslyckas. Men jag tog saken i egna händer och pollinerade dem själv. Några veckor senare fanns där en liten liten rund tomat. Liten som en ärta. Skrattet fastnade i halsen på folk, men de fortsatte med sina negativiteter. "Den kommer inte växa och bli stor". Men tomaten växte och växte och till slut var den av normal tomatstorlek. Sen hände ingenting och till och med jag började tvivla. Men jag gav inte upp. I två månader hängde tomaten där. Grön. Så vissnade själva plantan, den orkade inte längre. Då plockade jag bort den gröna tomaten och la den i fönstret. Sen åkte jag till Olofström ett par dagar och när jag kom tillbaka igår möttes jag av det här:

Skratta bäst som skrattar sist... Den som sår får skörda. Innan veckan är slut ska jag att äta denna tomat.