Helt galet asså!

Fråga mig inte varför, men jag var under en kort period med i studentkören på Växjö universitet. Det var en plåga men jag höll ut ett par månader. Ja, jag ville väl ha en hobby eller nåt. Herregud vad töntigt med studentkör. Rodnar när jag tänker på det.

I alla fall. För ett tag sen fick jag en inbjudan till något slags jubileum för den här kören. Det skulle ordnas fest och alla som någon gång varit medlemmar uppmanades att anmäla sig. Sen har jag fått påminnelse efter påminnelse. "Kom på festen, det kommer bli helt galet". Typ.

Idag fick jag ett mail med rubriken "På lördag smäller det!!!". HAHAHA. VAD är det som ska smälla va?

I mailet står att det finns tre viktiga saker att tänka på inför festen:

1. Det kommer förekomma en sångbok. Men med tanke på att det är en körfest är det inte säkert att dessa sånger räcker. Därför får man gärna ta med sig egna gamla noter från tiden man var med i kören. Alltid härligt med lite nostalgi!

2. Om man vill spexa på festen ska detta anmälas i förväg, så att inte spexen krockar med varandra. Om känner för att spexa lite spontant så där kan man anmäla det till toasmastern på plats.

3. Det kommer att finnas jubileumsmedaljer till försäljning. DOCK i begränsad upplaga. Så det är först till kvarn som gäller.

HAHAHAHA. Noter, spex och medaljer. HAHAHAHAHA.

Personligen skulle jag hellre äta bajs än att gå på den här festen. Men jag hoppas verkligen att de får det riktigt skoj! Och galet!

Så här ser Agnes ut varje gång hon tvekar på vad hon vill bli när hon blir stor.

Ångerrätten

Jag mår inte så värst bra idag. Hade feber hela natten. Men samtidigt, jag har en bra känsla: Jag kommer bli frisk till i morgon.

De där skorna, jag skickar tillbaka dem. De passar inte så bra till kjol och klänning och det är ju det enda jag använder. Äger endast ett par byxor och de tar jag bara på mig i absoluta nödfall. Byxor gör mig skitfet.

Förresten. Det är ju egentligen inte så himla schysst att ignorera någon som skickar "gulliga" sms. Verkligen inte schysst. Men, hur säger man till någon att man tyvärr aldrig mer vill se den? Kan man bara skriva så: "Du, jag vill never ever se ditt face igen!" ???

Låter nästan lite elakt va?

Ska träffa Hanna i morgon. Hon får skriva nåt bra.

Skatteåterbäringen

Det har varit ca 15 grader varmt i Malmö idag. Så jävla gött! Kunde ha vårjackan på utan att frysa. Börjar bli väldigt varm om fötterna så jag hoppas de där skorna dyker upp snart. Och att de är snygga i verkligheten också.

Idag loggade jag in på mina sidor på skatteverkets hemsida och fick reda på att jag kommer få en helt overklig summa pengar tillbaka på skatten. HURRA! (Här måste man ha i åtanke att en overklig summa pengar för mig kanske inte är en overklig summa för någon som är van vid något så banalt som en normal inkomst. Eller att det inte är mer än vad en sketen handväska kostar för Blondinbella. Men för mig, herregud! Jag är rik! Om det nu är så att det är tillförlitligt det som står på den sidan? Eller kan de ta tillbaka det där sen och säga att allt bara var ett skämt?).

Annars försöker jag ignorera bort en antydan till ont i halsen. Måste vara frisk i helgen för då ska jag på fest i Åby och det har jag sett fram emot länge.

Ska aldrig mer hångla (hatar ordet hångla) med någon som är förkyld. Hur fan kan jag vara så dum i huvudet? Jag vet ju så väl att jag har världshistoriens sämsta immunförsvar.

Oj. Nu beställde jag. Men det gör inget. Man kan alltid utnyttja ångerrätten. Eller hur?

Skor

Asså. Nu när jag hittat en jacka börjar jag automatiskt och intensivt tänka på skor istället. Idag (efter jackköpet) gick jag in och ut ur skoaffärer. Så tänkte jag att "nej, det finns inte ett enda par skor jag vill ha. Det här är omöjligt". Kunde i och för sig inte prova några för jag hade så fula strumpor på mig att jag inte ville ta av mina DrMartens. Men det fanns heller inga jag var särskilt sugen på att prova.

Men så just alldeles nyss hittade jag ett par snygga på heppo.se. Långt över budgeten (som är väldigt låg i år), men om det är drömskorna så kan man väl ändå rucka lite på det där va?

Kolla här:

Jacka

Ja men jag köpte en jacka idag då. På Weekday. Ser ganska trist ut men jag tycker den är snygg på.

Dagens Sverigedemokrat (detta kanske är gammalt men...)

Ni vet han sverigedemokraten i Filipstad? Han som vill bevara fornminnen och julafton?

Han har en egen hemsida. Förlåt, en egen artistsida menar jag. Det är något av det roligaste jag sett på länge. Han gör om lugna låtar till "partylåtar" och på hemsidan, förlåt artistsidan (som ser ut att vara skapad någon gång i internets begynnelse, då när det var ballt att göra en hemsida om sin katt), kan man ladda hem album som "Blandade sånger 2009", "Partylåtar 2007" och så klassikern "Livin on Love". Helt fantastiskt. Killen är inte bara helt dum i huvudet. Han artist också. Och helt tondöv!

Ni bara måste lyssna!

För resten av livet

Har just googlat lite på "misslyckade tatueringar". Verkar inte vara någon bra idé att tatuera in fotografier. Det blir så lätt fel:

Skidskit

Fy fan vad jag är trött på att det hela tiden är nån himla skidskit på tv:n. Varenda jävla gång jag slår på tv-aparaten är där en massa svettiga och flåsiga människor som jäktar omkring i kroppsstrumpa medan människor runtomkring beter sig och låter som dårar.

Ibland händer det att någon skidtönt blir intervjuad och då är de alltid helt snoriga och illröda och osminkade. Har de ingen som helst självrespekt?

Om det är skidor på tv:n imorgon när vaknar och vill få mig lite morgonsoffa till livs, då fan!

Hur länge kan ett VM eller EM eller SM eller vad det nu är för tävling hålla på? Och viktigaste frågan av alla: varför ska det visas på tv? Även om jag har väldigt svårt att förstå det kan jag ändå acceptera att de som håller på tycker det är kul. Men varför ska vi andra tvingas kolla på skiten?

Dagen

I brist på annat kan jag ju alltid skriva om min dag. Inte för att det hänt något särskilt, men ändå

Steg upp ca 10:00.
Gjorde kaffe och kollade på ett avsnitt av Sjunde Himlen.
Passade ett barn nån timme eller så. Mycket lättpassad unge. Hon höll sig både tyst och stilla vid en dator. Märkte inte ens av den.
Duschade och fixade mig och så vidare.
Lagade middag (potatismos och vegetarisk biff. Det hade förutsättningar att bli gott men det blev skitäckligt helt utan anledning).
Gick ut på stan för att kolla efter vårjacka. En expedit dök på mig och sa att "det är bäst att du skyndar dig för så fort solen tittar fram och det blir några grader varmare, då tar vårjackorna slut i ett nafs". Drabbades av panik men kunde ändå inte bestämma mig för vilken jacka jag skulle välja.
Jobbade fyra timmar. Hell som vanligt. Pratade bland annat med någon som tyckte det var jobbigt att jag andades. Suckade och sa: "antingen andas du med munnen eller andas du med näsan. Nåt av det är det". Ja, jo guilty liksom. Ber så hemskt mycket om ursäkt.
Träffade Agnes för en kaffe på McDonalds. Planerade lite inför i morgon.
Gick till Hemköp och köpte glass.
Nu slökollar jag på Wimbledon. Filmen alltså. Bara för att Kirsten Dunst är så het.

Puss hej.

Amen

Har bestämt mig för att kolla igenom alla (11) säsonger av Sjunde Himlen. Ja, den där serien om den präktiga familjen med pappan som är präst, mamman som är hemmafru och deras sju lillgamla barn. I jobbiga tider får den serien mig att må bra.

I varje avsnitt tar man upp ett moraliskt dilemma och i slutet av varje avsnitt har alla i familjen lärt sig en läxa. Det går i stort ut på att man ska leva enligt den kristna tron och alltid sätta familjen främst. Det är så präktigt att kräkreflexen kickar in. Men i hemlighet drömmer jag om att vara ett av syskonen Camden.

En typisk dialog kan låta så här:

Lucy (13 år): Det här var en middag jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Ruthie (5 år): För att jag spillde ut min milkshake?
Lucy: Nej, för att vi alla var tillsammans. Det här hade varit en perfekt födelsedag om det bara inte varit för att jag var så taskig mot Dwight. Jag har fortfarande dåligt samvete över hur jag behandlade honom. Men, jag lärde mig en läxa, och det är livets present. Eller hur pappa?

Pappan och Lucy gör high five.

Mamman: Lucy, är du redo för tårta och presenter?
Lucy: Ni behöver inte ge mig någonting.
Lillebrollan Simon (10 år): Bli inte för uppspelt, vi har alla varit väldigt upptagna och har inte haft tid att skaffa något riktigt bra.
Lucy: Det är ok.

De går in i vardagsrummet och där har föräldrarna ordnat en överraskningsfest.

Lucy: Tack så jättemycket. Jag förtjänar inte det här.
Storebrollan Matt (16 år): Du förtjänar bara det allra bästa.

Rätt svar!

Det är en tibetansk spaniel (skulle dock kunna bli till en tjusig mössa). Han sover med huvudet i mitt knä i detta nu . Herregud. Har redan fått moderskänslor för denna hund. Han ska stanna till fredag. Men sen då? Buhu buhu. Måste ha en egen liten hund snart. MÅSTE.

Amen hallå

Gissa då!

Gissa!

Gissa vad det är som ligger i min säng just nu?

Ni får tre alternativ:

1. En pälsmössa köpt på vinterrean.
2. En tibetansk spaniel.
3. En bit päls av långhårig ko, med syfte att värma fötterna på kalla nätter.

Hon är visst lite dum, hon.

Citat av Aggie från igår: "När vi var små fanns ju inte melodifestivalen. Då kollade man på Sikta mot stjärnorna istället. Det var också rätt kul faktiskt".

Hunden

När jag var hemma i veckan släppte vi lös Herman på en enorm äng. Kolla vad gulligt han springer. Och se vad glad han är!

Ser ni han långt där borta?

Mellon

Asså är så glad över resultatet i mellon. Aggan var här på schlagerkväll. Vi käkade ost och kex. (Och godis och chips och läsk). Vi gjorde en egen poänglista (så klart!) och när vi räknat ut de sammanlagda poängen blev resultatet så här:

Delad första plats: Eric Saade och Danny (Jag höll på Saade och Aggan höll på Danny. Aggans tvåa var Saade och min tvåa var Danny. Ja, ni fattar).
2. Swingfly
3. Nicke Borg.
Delad fjärde plats: The Moniker och Brolle (hade jag fått bestämma hade Brolle hamnat längre ner).
5. Linda Bengtzing.
6. Playtones.
7. Sanna Nielsen.
8. Sara Varga.

Saade alltså. Vilken kille! I år vinner vi hörrni, i år vinner vi!

Nu ska jag berätta (en sedelärande historia)!

När jag gick sista året på gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville bli. Jag visste bara att jag ville bli något ballt. Medan jag funderade på vad detta balla skulle vara läste jag kulturvetenskap i ett år efter studenten. Kulturvetenskap betalar inga räkningar, det ska sägas. Så en dag bläddrade jag i en katalog från Växjö universitet och hittade info om Programmet för kulturledare. Jag blev så himla glad och kände att detta var perfekt för mig. Bestämde att den utbildningen ska jag gå. Det kan vara det mest korkade jag någonsin gjort. Nu är det ett par år sen jag tog min fil.kand och studierna har kostat mig ca 300 000 kr. Det lilla kruxet är bara att det inte finns några jobb. Ball betalar liksom inga räkningar. Jag är för alltid dömd att jobba inom service-sektorn till pisslön med pissiga villkor och noll trygghet.

Om jag inte gör något åt detta nu. Medan jag fortfarande är någelunda ung och fräsch.

Så jag började fundera. Och fundera. Och fundera. VAD ska man göra om man garanterat vill ha ett jobb med bra betalt? Googlade runt och hittade ett gäng artiklar där det står att det inom de närmsta åren kommer behövas tusentals och åter tusentals med högskoleingenjörer.

Detta är bara en tanke och inte alls något jag är säker på eller så. Ska inte göra fler dumma och ogenomtänkta val här i livet. I alla fall inte så dumma och så ogenomtänkta. Men jag funderar på följande:

Bosätta mig i Olofström i två år och gå en utbildning så att jag när jag är klar blir en så kallad högskoleingenjör. Och sen jobba inom industrin. Enligt några jag pratat med får man garanterat jobb och detta jobb är garanterat välbetalt. Måste dock prata med någon expert om detta, typ en syo (finns syos i verkligheten förresten?). Och så måste jag kolla upp om det finns statistik över hur många som går utbildningen respektive hur många som får jobb efteråt.

Denna typ av utbildning finns på andra orter, i Malmö till exempel där jag jättegärna vill bo. Men i Olofström kan man få en lägenhet för strax över tusen spänn. Dessutom kan jag gå hem till mamma eller syrran och gratiskäka mot slutet av månaden ifall pengarna tar slut. I Malmö är allt skitdyrt och hyrorna är svinhöga. Olofström är en mardröm men två år är egentligen ingenting på ett helt liv. Står jag ut med det kan jag flytta vart som helst sen och ha jobb med bra betalt.

Detta kan vara en mycket dum idé. Det kan också vara min bästa idé någonsin.

Har inte bestämt mig än. Det är en tanke. Ok? Det hänger på många saker. Som det att jag måste kunna försörja mig under tiden utan att ta CSN. Och så måste jag ju komma in på den utbildningen och klara av den framför allt. Kommer jag stå ut i Olofström och vill jag verkligen jobba med detta?

Bli inte besvikna

Alltså det där revolutionerande grejen har endast med mig själv att göra. Vi snackar inte botemedel mot cancer eller någon ball ny uppfinning som kommer förändra världen så som vi känner den idag.

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för människan (mig) ba.

WOW

Har tänkt och tänkt och tänkt idag och kommit fram till något helt revolutionerande. Som jag absolut inte trodde i morse när jag steg upp att jag skulle ha hunnit tänka ut innan dagen tagit slut.

Nu är ni nyfikna va?

Ska bara tänka lite till innan jag avslöjar något (älskar att kunna skriva så).

En tanke

Har spenderat helgen hemma hos Aggie och Viktor. Det slog mig att de två påminner väldigt mycket om nycirkusartisten Katla och att det hemma hos dem är nästan exakt som hemma hos honom.

Börjar jag bli tjatig?

Vad hände med msn? Tänker mycket på det. Åren 2006 till 2008 var msn mitt liv. Var alltid tillgänglig där och hela mitt liv kretsade kring detta. Blev kär över msn. Blev dumpad över msn. Stalkade folk genom msn. Är det bara jag eller har alla slutat med msn?

Och last.fm. Vad hände med det? Herregud vad jag analyserade och ältade det som hände på last.fm. "Nu spelade han den låten som vi pratade om sist vi sågs, vad betyder det tror du?". Eller "nu har han lyssnat på XXX hela dagen, vad betyder det då?". Och så självklart: vilka låtar ska jag spela för att han ska fatta vad jag känner för honom/för att jag ska verka ball/för att vi ska verka som skapta för varandra? Utifall att han nu kollar in vad jag spelar för låtar alltså". ELLER "Ahhhhhh shiiiiit råkade just spela Linda Bengtzing utan att disabla last.fm. Herregud nu dör jag pinsamhetsdöden".

Love And Understaning

Vet ni vad jag gör nu? Jag lyssnar på Cher på högsta, sittdansar i sängen och skriver samtidigt på min bok (älskar att jag är en sån som skriver på en bok). Det enda som stör är att Spotify kör reklam varannan låt den här timmen en fredag.

Jag vet vad jag behöver förresten. En vuxenbästis i min egen ålder. Umgås för fan bara med barn. Framför allt någon som blir lika bakis som jag och som har samma behov av sömn. Främsta krav: hon måste vara singel.

Förresten 2: kunde svaret på tre frågor i På spåret ikväll (har skrivit om detta program tre gånger idag. Vad säger det om mig?). Det var passgång, falabella och An Inconvenient Truth.

Nytt rekord hörrni! Brukar kunna svaret på mellan noll och en frågor annars.

Önskar så att jag hade mat hemma. Är jävligt hungrig. Får bli hemköps chilisås till kvällsmat. Det är fan det enda jag kan åstadkomma. Skitkonstigt ord det där sista där förresten. Åstadkomma. Ska det verkligen vara d där i mitten?

Skitsamma.

Det är så dåligt på TV en fredagskväll (efter På spåret) att jag just nu kollar på American Pie 2. Det stod mellan det och ett danskt program om trädgårdar.


Skjut mig!

Tantfest

Två personer prenumererar på min blogg på Bloglovin'. Om det är min egen mamma och min egen syster som sympatiprenumererar så dör jag långsamt inombords. Är det så? Vill så innerligt att det ska vara två okända. Liksom TVÅ läsare. Släng dig i väggen Blondinbella, din jävla looser.

Kom på att pappa (PAPPA) gav mig en flarra estnisk likör (40%) sist jag hälsade på. Hällde just upp ett dricksglas sådan, tog ett par klunkar känner jag mig plötsligt mycket mer positiv än då jag skrev förra inlägget.

Likör framför På spåret kan knappast räknas som att festa va?

Gråsten

Är så jävla sur att jag inte orkar göra något annat än att ligga med ansiktet i en kudde och böla. Önskar jag kunde dricka vin och röka och dansa. Men jag ska jobba i morgon och jag har gett upp det där med att festa dan innan jobb. Åhhhhhhh.

Gissa hur många timmar jag ska jobba nästa vecka?

Elva komma fem. Jävla cepe. Får man ens göra så eller? Lova heltid och sen inte ens ge halvtid?

Är så jävla less på det här jävla jävelfittlivet (fint ord!). HATA att alla andra bara har flyt hela tiden och att jag aldrig ALDRIG har minsta flyt.

Hur lågt har man sjunkit när det är fredag kväll och man sitter och lyssnar på Ullareds-Morgan som filosoferar kring livet och döden? VA???

Noterar förresten att han gått ner i vikt. Undrar om han får många friarbrev. Känns som det va? Från solariebruna 40 plus-haggor. Tror inte Morgan är intresserad av såna.

Nu börjar På spåret.

Nästa vinter ska jag tillverka en kappa av päls från nyfödda kattungar

Idag var jag och klippte mig. När jag var på väg till frissan hittade jag ett par glasögon. De låg på en bänk i en kyrkogård. Jag kollade mig hastigt omkring och sen tog jag dem och stoppade dem i väskan.

OBS! Är inte naken, det är bara som det ser ut.

Det är väldigt svag styrka i dem. Så pass svag att det är svårt att avgöra om de tillhört en gubbe eller en hipstertönt som endast låtsas ha synfel. Fast det spelar ingen roll, nu är de mina. Men för all del, om den som tappat dem råkar hitta hit och nu vill ha dem tillbaka, maila mig! Jag är inte den som är den.

Nu är ni förstås väldigt nyfikna på det här med klippet? Jo, som ni ser på bilden valde jag, efter lång diskussion med frissan att behålla länden och bara klippa topparna. Och så en lugg på det. Lugg hade jag bestämt sen tidigare. Vet ni hur lång tid det tog att klippa två cm på längden och få till den där luggen? En och en halv timme. Vet ni vad det kostade? 600 kr. HAHAHA. Men det var det värt, för jag fick prata om mitt eget hår hela den här stunden. Under vilka andra omständigheter står folk ut med att jag ältar detta ämne i 90 minuter utan paus? Nej, precis.

Jag kommer ihåg en gång så läste jag en blogg skriven av en brud som bor i Stockholm. Så skrev hon i ett inlägg något i stil med "nu har jag varit och klippt mig och är 2000 kr fattigare". Då skrev jag i en kommentar, "Skojar du, kostar det 2000 kr att klippa sig i Stockholm?". Det var faktiskt en helt ärlig och förvånad undran från min sida. I Växjö där jag bott de senaste fem åren kostar det max 500 kr. I Olofström där jag bodde innan dess kostar det 250. I alla fall. FOLK BLEV SOM RABIATA KOSSOR där i kommentarsfältet. Helt galna över att jag hade mage att ställa mig kritisk till något som har med huvudstaden att göra (mest Stockholmare som läser den bloggen kan man anta va?). Jag tänker det att jag skiter fullständigt i vad du eller du eller du lägger på ditt hår. Jag visste bara inte att det kan kosta så jävla mycket pengar?

Själv känner jag mig som en lyxlirare som just klippt lugg för 600 kr.

(Ang. rubriken är det ett test huruvida man får fler läsare om man skriver provocerande saker).

Detta kanske är gammalt men...

...i flera dagar har jag skrattat åt att om man skriver Lasse Berghagen på Google translate så översätts det till Oprah Winfrey.

PS:

OBSA att jag dock känner pirr när jag gör den här bildgooglingen.

Smak

Har kommit på en smakkombination som är sjukt god:

Inlagda aprikoser blandat med mögelost.

Prova!

Terapi

Jag är orolig för mig själv. Jag har nämligen tappat förmågan att bli kär. Det går inte. Det är helt omöjligt. Jag har varit den mest kärlekskranka människan på jordklotet. Och nu har jag inga känslor längre. Borde man gå till en psykolog för det här?

Jag minns senast jag blev riktigt kär, då hann jag inte ens börja prata med människan förren det slog till som en blixt.

PANG!

Sen började vi prata och jag fick mina känslor bekräftade. Nu är det fyra (4) år sedan! Sen dess har jag varit förälskad till höger och vänster. Känt mig pirrig hit och dit. Nu finns det inget pirr. Så fort en potentiell karl så mycket som presenterar sig för mig (eller det räcker med en blick faktiskt) så börjar jag gäspa och känner mig uttråkad.

Jag saknar det där tillståndet när man hela tiden tänker på någon och han finns med i allt man gör.

Härromveckan gick jag till och med på bio (BIO) med en snubbe. Bara för att försöka tvinga fram något. Och nu ignorerar jag hans sms för jag orkar inte hålla på och typ träffas och sånt snuskigt. Orkar inte. Ni fattar att jag har problem va?

Jag har en teori: Det är min besatthet av vampyrer som gjort mig sån här. Jag blir enbart kär i mina fantasivampyrkillar. Hur ska någonsin en verklig person kunna leva upp till det där?

(Jag vet att vampyrer finns i verkligheten, men hur stora är oddsen att jag ska träffa en när det finns så få?).

Nej, måste ta tag i det här. VILL BLI KÄÄÄÄR.

KLIPP

Nu har jag bokat en klipptid. Jag har inte klippt mig sen i maj. MAJ. Har letat och letat efter den perfekta frisören. Nu har jag hittat den. Eller upp till bevis kanske. Men jag har en bra känsla kring den här frisören. Har dock inte en aning om hur jag vill ha det. Kan inte bestämma mig. Lugg? Page? Eller bara klippa topparna? Egentligen skulle jag vilja färja också. Men man är väl ingen miljonär heller.