Två scenarion

Det borde vara svårare att få vara arbetslös än att få jobba. Tänk på följande scenarion:

"Åh vad jag önskar att jag fick jobba och utföra en tjänst åt någon annan till en blygsam summa pengar. Åh vad jag önskar att jag fick stiga upp tidigt på morgonen och pallra mig iväg till en plats där jag ska tjäna en annan människa i minst åtta timmar om dagen minst fem dagar i veckan. Jag önskar innerligt att jag fick spendera största delen av det som är mitt liv med att arbeta".

Jämfört med:

"Gud vad nice att stiga upp klockan elva på förmiddagen. Käka frukost till härlig dag-tv och sen chilla framför serier ett par timmar. Kanske att jag umgås med någon framåt kvällningen. Kanske dricker vi vin och blir fulla och fjantiga fast det bara är tisdag. Det finns inga måsten och jag kan göra precis det som jag själv vill hela dagen. Måla naglarna i olika färger, blogga lite, läsa andras bloggar, rulla tummarna, sova lite middag, kolla på tre filmer på raken och sen gå och lägga mig vid tre på natten".


Hur jävla svårt ska det vara att få scenario nummer ett uppfyllt? Det är liksom det enda jag vill. Och ändå tvingas jag till scenario nummer två. Eller det är väl inte riktigt så det går till för mig om dagarna, jag söker jobb största delen av tiden och när jag inte söker jobb tänker jag på min situation och har svåra magsmärtor, men om jag vore en sån som inte oroar mig så skulle det kunna vara så det går till. Ni fattar min poäng.

Big Brother ska börja igen. Kanske kan söka in dit. Det är det väl bara arbetslösa som gör? Och efter det kan jag åka på barturné med Magnus Hedman.