Jag är orolig för mig själv. Jag har nämligen tappat förmågan att bli kär. Det går inte. Det är helt omöjligt. Jag har varit den mest kärlekskranka människan på jordklotet. Och nu har jag inga känslor längre. Borde man gå till en psykolog för det här?
Jag minns senast jag blev riktigt kär, då hann jag inte ens börja prata med människan förren det slog till som en blixt.
PANG!
Sen började vi prata och jag fick mina känslor bekräftade. Nu är det fyra (4) år sedan! Sen dess har jag varit förälskad till höger och vänster. Känt mig pirrig hit och dit. Nu finns det inget pirr. Så fort en potentiell karl så mycket som presenterar sig för mig (eller det räcker med en blick faktiskt) så börjar jag gäspa och känner mig uttråkad.
Jag saknar det där tillståndet när man hela tiden tänker på någon och han finns med i allt man gör.
Härromveckan gick jag till och med på bio (BIO) med en snubbe. Bara för att försöka tvinga fram något. Och nu ignorerar jag hans sms för jag orkar inte hålla på och typ träffas och sånt snuskigt. Orkar inte. Ni fattar att jag har problem va?
Jag har en teori: Det är min besatthet av vampyrer som gjort mig sån här. Jag blir enbart kär i mina fantasivampyrkillar. Hur ska någonsin en verklig person kunna leva upp till det där?
(Jag vet att vampyrer finns i verkligheten, men hur stora är oddsen att jag ska träffa en när det finns så få?).
Nej, måste ta tag i det här. VILL BLI KÄÄÄÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar