Har bestämt mig för att kolla igenom alla (11) säsonger av Sjunde Himlen. Ja, den där serien om den präktiga familjen med pappan som är präst, mamman som är hemmafru och deras sju lillgamla barn. I jobbiga tider får den serien mig att må bra.
I varje avsnitt tar man upp ett moraliskt dilemma och i slutet av varje avsnitt har alla i familjen lärt sig en läxa. Det går i stort ut på att man ska leva enligt den kristna tron och alltid sätta familjen främst. Det är så präktigt att kräkreflexen kickar in. Men i hemlighet drömmer jag om att vara ett av syskonen Camden.
En typisk dialog kan låta så här:
Lucy (13 år): Det här var en middag jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Ruthie (5 år): För att jag spillde ut min milkshake?
Lucy: Nej, för att vi alla var tillsammans. Det här hade varit en perfekt födelsedag om det bara inte varit för att jag var så taskig mot Dwight. Jag har fortfarande dåligt samvete över hur jag behandlade honom. Men, jag lärde mig en läxa, och det är livets present. Eller hur pappa?
Pappan och Lucy gör high five.
Mamman: Lucy, är du redo för tårta och presenter?
Lucy: Ni behöver inte ge mig någonting.
Lillebrollan Simon (10 år): Bli inte för uppspelt, vi har alla varit väldigt upptagna och har inte haft tid att skaffa något riktigt bra.
Lucy: Det är ok.
De går in i vardagsrummet och där har föräldrarna ordnat en överraskningsfest.
Lucy: Tack så jättemycket. Jag förtjänar inte det här.
Storebrollan Matt (16 år): Du förtjänar bara det allra bästa.
1 kommentar:
Åh. Vilka minnen. Jag tittade alltid på det här när jag bodde hemma. Söndagseftermiddagar: mammas mat och Sjunde himlen.
Skicka en kommentar