Igår åkte jag hiss med en mamma som bar på en liten unge, något år gammal. Det är en väldigt liten och trång hiss här i huset och den där lilla ettåringen hamnade rätt nära mitt nylle. Han hade stora runda bruna ögon med långa svarta ögonfransar och så log lite när han tittade på mig. Jag log tillbaka. "Vad söt han är" sa jag till mamman. "Ja, det är han" sa hon. Sen la hon till "men han är sjuk just nu. Febrig och snorig och hostig". Ett skrik fastnade i halsen på mig och jag backade ett steg så att ryggen trycktes upp mot hissväggen. Plötsligt förvandlades ungens förut så fina ögon till mörka hotande och stirrande hål. Och det där leendet, det var inte länge gulligt, det var ett hånleende. Det var som att åka hiss med djävulens avkomma. Jag andades inte igen förren jag var inne i min lägenhet och hade låst dörren.
Om jag känner efter tillräckligt noga kan jag ana en antydan till ont i halsen. Det är så det börjar, sen ligger man där. Snoriga ungar borde inte få vistas utomhus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar