Arm

SER ni vad bilden föreställer eller? Jo det ska jag tala om. Det är ett stycke av min arm med bevis klistrat på. Bevis på att jag tog mig i kragen och vandrade direkt från jobbet till vårdcentralen och lät dem sticka mig i armen (det där rosa är bara en konstnärlig effekt som blev av sig själv).

Låter jag kaxig eller? Det kan jag säga att det var jag inte. Jag var helt svimfärdig. Ett vrak. Herregud vilken tönt jag är. Jag vet ju det. Jag fattar inte hur man kan vara så rädd för något som inte är farligt eller ens gör särskilt ont? VAD är felet? Helt irrationellt att hellre välja att typ dö i okänd farlig sjukdom än att låta någon sticka mig i armen. Jag vågar så himla mycket annat. Har gjort saker som många andra aldrig skulle våga.

Har varken sovit eller ätit riktigt på flera dagar. Idag har jag fått i mig en kiwi och lite vattenmelon allt som allt. LCHF går inte så bra för tillfället för det enda jag kan svälja är frukt. Igår var jag så nervös att jag spydde och när jag tänkte på fett blev illamåendet än värre.

I alla fall. Eftersom hela resten av världen tar blodprov för jämnan, typ på en lunchrast, så kanske det inte är så intressant att höra om detta. Men det skiter jag i. Jag skriver väl vad jag vill.

Jag kletade på den där salvan på i stort sett hela armarna men så lyckades de ändå sticka på ett ställe som inte var bedövat. Vad fan? Sen fanns det inga blodkärl som sagt. Först var det en sköterska som spände en grej runt ena armen. Sen andra. Sen den första igen och sen den andra igen. Så konstaterade hon att hon inte hittade ett enda ställe och fick hämta en annan sköterska som efter mycket klämmande och grejande till slut hittade en punkt. De var så snälla och trevliga och fick ur mig tre rör med blod som jag eventuellt kanske kommer få svaren på i morgon. Men förmodligen inte. Är skitnervös för det också för jag har känt i så många år att något är fel på mig att jag är säker på att det där blodet är helt förgiftat av minst cancer (ordet cancer är det vanligast förekommande ordet i denna blogg). De kommer ta en enda titt på provet och konstatera att den här bruden, hon har inte många veckor kvar.

Men nu är det gjort och det gör jag inte om igen. En jävla pers. Nu ska jag äta. Är så hungrig att jag nästan dör. Och i morgon ska jag ut och festa. Det är nog bra för njurarna kan jag tänka. Och så kommer jag kunna fungera som en vanlig människa igen. Nästan i alla fall. Har varit så disträ sen några dagar tillbaka att jag borde suttit inlåst.