Problemet med att jag inte är deppig längre är att jag har fått tillbaka aptiten. Jag är liksom inte den som tröstäter. Jag äter ingenting när något är fel. När allt är bra däremot.
Äter i och för sig inte när jag är kär heller, men det är jag ju så sällan.
Fet, det är vad jag är. Värre än vanligt. Och julen gjorde det inte bättre, om man säger så. Men man kan ju inte gå och hoppas på att bli deppig för att bli smal heller. Men snart blir jag väl deppig för att jag är så fet. Livet alltså.
1 kommentar:
Skicka en kommentar