Varje gång det sker ett sammanträffande så tror jag att det är Gud som vill säga mig något. Alltid oklart vad, men nåt i alla fall.
Idag hände ett fantastiskt sammanträffande. Fantastiskt.
Vi tar det från början:
I TV-programmet Robins som gick på SVT tidigare var det varje vecka en programpunkt där Filippa Bark kommer in i studion och pratar med programledaren Robin Pålsson om vad som hänt i veckan och så vidare. En gång berättar Filippa Bark att en ful kille i klassen frågat henne om hon vill gå med honom på skoldansen. Robin Pålsson frågar Filippa Bark vad hon svarade killen? Då säger hon: "Jag sa som det va, kul att du frågar men aldrig i livet".
Skrattade mycket åt den sägningen och har väl slängt mig med den då och då sen jag såg den där sketchen för ett par tre år sen.
(Klippet går inte att embedda men här kan man se på det i alla fall, om man skulle vilja).
Idag när jag gick en sväng på stan kom det fram en sån där medlemsvärvare från Amnesty och ville värva mig. Som tur var kunde jag helt sanningsenligt svara att jag redan är medlem i Amnesty och att jag betalar pengar dit varje månad. Då ville killen helt apropå veta om jag är gift eller om jag har en pojkvän? "Nej" svarade jag än en gång (oturligt nog) helt sanningsenligt. "Då kanske vi kan träffas och ta en kopp kaffe någon dag?" frågade killen. Jag avböjde mycket vänligt och mycket bestämt.
Sen sms:ade jag Agnes och berättade om händelsen. För herregud, det är INTE ofta jag blir uppraggad i dagsljus! Var tvungen att dela med mig. Sms:et avslutade jag med Filippa Barks gamla sägning: "Jag sa som det va, kul att du frågar med aldrig i livet".
Och här kommer själva poängen på hela den här historien:
Gissa vem jag gick förbi på gatan ca två minuter senare?
ROBIN PÅLSSON!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar