Vad ska jag göra mot mina spända käkar? Va?
Kan kanske bero på det att jag levt under en enorm jävla press de senaste månaderna. Eller egentligen åren. Samtidigt som man ständigt får höra från alla håll och kanter (diverse bloggare, kändisar, politiker och anställda på Arbetsförmedlingen) att det bara är folk som är lata som är arbetslösa. Att man väljer den här jävliga situationen själv. Det är helt absurt!
Och så nu nyligen nåddes själva kulmen av all min inre stress och jag tänkte att nu är det verkligen ute med mig. Pengarna som jag jobbat ihop under sommaren och snålat som fan med började ta slut och jag satt här med panik och en enorm ovilja att gå till socialen och be om bidrag. Kändes som att jag hellre svälter ihjäl än att gör just det. Sen fick jag plötsligt jobb och blev jätteglad, lättad och förväntansfull. Kan inte ens beskriva känslan!
Men är fortfarande full av stress och nervositet (fast av annat och betydligt mer positivt slag) vilket gör att jag inte kan slappna av än. Tänk om de typ ringer och ba "det var ett misstag, vi ångrar oss"? Eller tänk om jag inte klarar jobbet? Tänk om jag inte fixar allt det praktiska med flytten? Tänk om jag inte överlever ekonomiskt fram till första lönen?
Kan det vara allt det här som gör att jag gnisslar tänder och har ständig nackspärr?
Vad vet jag. Jag är ingen psykolog. Men jag hoppas det försvinner så fort jag kan slappna av inombords.
Aldrig ALDRIG ska jag glömma hur det känns att inte veta om man ska ha råd att betala mat och hyra för nästa månad! Jag ska för all framtid rösta solidariskt och försöka hjälpa de som har det sämre än mig. Det har blivit trendigt att stampa och hoppa på de som har det dåligt och jag vet att de som beter sig på det sättet kommer få tillbaka en vacker dag. Fy fan!
Nu ska jag ge allt och se till att bli skitbra på detta nya jobb och dra in pengar pengar pengar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar