Idag ringde Aggie och ba "du jag har ju en tvåa i Malmö nu, kan inte du likagärna bo hos mig och va arbetslös som att bo i Växjö och va arbetslös?". Jag vill skrika JAAAA och hyra ett släp och muta någon att köra detta släp ner till Malmö och flytta in illa jävla kvickt. Men så tar liksom verkligheten över och säger till mig att 1) Din hälsa måste bli färdiggenomsökt innan du åker någonstans för om du byter läkare nu, då tar det ytterligare flera månader innan du blir trodd igen och då kanske du hinner dö. Det kan i bästa fall leda till en Lex Maria-anmälning men det konstanta tillstånd som är just döden förändras knappast av det. 2) Om du flyttar nu, då mister du ju det lilla extraknäck du har och kommer förmodligen att svälta ihjäl.
Å en helt annan sida mår jag inte så himla bra just nu. Är inne i en mycket mycket mycket dålig och mörk period av livet och jag tror att det till största del är Växjös fel. Typiskt 80-talisttänk. Skyll på alla andra och slipp ta eget ansvar. Vill-jobba-med-typ-media-generationen i ett nötskal.
SÅ.
Idag har jag suttit hela dagen på bibblan och formulerat ett personligt brev som INGEN (förmodligen alla) kan tack nej till.
Fråga: skulle det löna sig att skicka spontana jobbansökningar till företag/kommuner etc eller skulle det enbart leda till roande kafferastlektyr för de redan lyckliga anställda? Typ "lyssna på det här. HAHA. (tugg på wienerbröd) någon som tror att hon ska få ett jobb (mer tugg på wienerbröd) bara hon skriver ett brev och ber om ett HAHA (tugg tugg) vi lever faktisk i en hopplös lågkonjunktur".
ELLER.
Skulle de tänka "hmm driftigt, hon kan börja med att koka kaffe och tömma papperskorgar".
JAG VILL FLYTTA FÖR FAN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar