Nu vet jag hur det känns att få narkos. Det känns såhär: lite trött, jättetrött, helt borta. Tio sekunder max. Innan dess hann de sticka mig tre gånger i ena armväcket, en gång i foten och en gång på insidan av handleden. Jippie! Den på handleden fastnade. På handen stack de inte förren jag sov. Är tacksam för det.
Det första jag sa när jag vaknade var exakt detta: "Hur länge ska jag sova?". Vet vad de tänkte på uppvaket: "Nu har de visst satt kniven i tjejen som inte är den skarpaste i lådan". Hade i alla fall svinjävla ont när jag vaknade. Men vad värre var: jag var svinjävla kissnödig också (så mycket för den fastan). Kunde inte bestämma vilket behov som var tvunget att tillfredställa först. Tror att de sprutade in morfin och sen ledde ut mig på dass (och här kan intresseklubben plocka upp både block och penna).
Nu ligger jag här och längtar hem. Men för varje trist minut som går tackar jag Gud för iphone. Sådana här tillfällen gör mig mer religiös än andra.
Som avslut på detta fantastiska inlägg vill jag bara säga det att det som varit värst, det är kläderna. De gröna tofflorna där i början var ingenting i jämförelse om vi snackar nivå på människovärde. "Det kan inte vara sant" tänkte jag chockat nät jag såg dem. En skjorta som går ner till fötterna och saknar varannan knapp och ett par tuber av gasbinda som de kallar för strumpor.
Det där måste göras något åt! Vi är snart inne på år 2012.
Well. Längtar hem som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar