Läs inte detta

Har varit ute och gått i flera timmar och kommit fram till detta: Jag är så jävla förbannad. Inte så mycket för denna situationen (det är bara en påminnelse) utan för hela livet typ. Och det som alltid upprepas. Eller snarare för det som aldrig händer. Alla ba "det är inte dig det är fel på". Men vem fan är det fel på då? Om ingen kan tycka om en så måste det vara nåt som är fel? Vad är det jag gör som gör att ingen kan tycka om mig?

Jag försöker vara snäll mot alla, jag försöker verkligen det. Jag ställer alltid upp, säger aldrig nej om någon behöver mig, hjälper även folk som inte ber om det (tänker att det är inte alltid man ska behöva be om det). Men det är som om det liksom inte spelar någon roll. Har alltid tänkt att man duger i det långa loppet om man är snäll, hur klyschigt det än låter.

Slår vad om att inte ens min egna familj hade tyckt om mig om de inte var så illa tvungna.

Problemet är att jag inte kan svara på vad det är som är så jävla motbjudande, så det är svårt att ändra på något. Är jag för ful? För dum? För needy? För självständig? För töntig? För tyst? För pratig? För fet? För konstig i största allmänhet?

Den enda vuxna som vågar säga att det nog är något fel på mig är Agnes och det känns ganska befriande. Vi har diskuterat detta men vi kommer liksom inte fram till vad det skulle vara.

Jag orkar verkligen inte mer.

Det är tråkigt att vara ensam. Det är verkligen det. Och då menar jag inte enbart kärleksmässigt utan även utan vänner.

Men man kan liksom inte välja att man föddes så vad ska jag göra då?

SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!

Har börjat lyssna på mitt höstband David & The Citizens och minns en höst för fem år sen när jag gick runt runt runt och lyssnade på dem och sparkade på gula löv och var förbannad och ingenting har förändrats sen dess. Utom det att jag blivit äldre och där med ännu mer patetisk.

Alla ba "men det är bara att rycka upp sig och inte gå runt och deppa" men det är ju jävligt lätt att säga för dem som det löser sig för hela jävla tiden.