Idag blev jag attackerad av en främmande och livs levande unge. Det var när jag var på väg hem till Jennie. Den sprang rakt fram till mig och började ställa frågor.

Ungen: Vart ska du?
Jag: Till min syster.
Ungen: Vad heter din bror?
Jag: Ehh... Mats.
Ungen: Ska du till Mats nu?
Jag: Nej, jag ska till min syster (som sagt liksom).
Ungen: Vad heter hon?
Jag: Jennie.
Ungen: Ska du gå ditåt? (pekar mot ett ogenomträngligt buskage).
Jag: Nej, då kommer jag nog inte fram. Jag ska ditåt (pekar) (ungen börjar följa mig, sida vid sida) (den är typ fyra år och jag vill helst inte åka dit för kidnappning så jag försöker skaka av mig den) (det funkar inte) (en bil närmar sig).
Jag: Oj, nu får du nog akta dig för den där bilen.
Ungen: Du måste hålla mig i handen, för det kommer en bil (tar mig i handen) (jag kollar mig runt för att se så ingen tror jag är en ful tant) (ser en vuxen som förmodligen tillhör ungen) (går med ungen över vägen där denne vuxna finns och lämnar över barnet).

Det hela var mkt obehagligt. Ungefär som den där gången jag blev attackerad av en katt.