Jag var på väg hem från Jennies ganska sent. Det var mörkt. Plötsligt kom det en jättestor katt. Enorm var den. För att vara katt alltså. Den stirrade på mig och jag ba helt artigt "hej katten". Jag tycker verkligen inte om katter men jag anser ändå att man kan vara artig. Katten sprang efter mig och började gå sicksack mellan mina fötter. Jag kunde inte ta mig framåt. Det var helt omöjligt att gå för katten slängde sig hela tiden precis där jag skulle sätta ner foten. Jag började gå snabbare, det gjorde katten också. Jag stannade upp helt, då började katten slicka på mina ben. Jag försökte fösa bort den med ett paraply, då anföll den paraplyet och började bita. Då bad jag katten sticka åt helvete. Man kan bara vara artig till en viss punkt. Katten svarade med att jama. MEN STICK DÅ! Vrålade jag och katten jamade bara ännu högre. Jag schasade på den, stampade i marken, vrålade att den var äcklig, men ingenting hände. Den bara fortsatte stryka sig, slicka, jama och bitas. PANIKEN jag kände då. Jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig hem. Stod där i säkert en kvart och var nära att bryta ihop. Då började jag springa mitt allra snabbaste. Jag sprang och sprang och sprang. Katten sprang efter, men jag var snabbare! När jag var halvvägs hem mötte jag en snubbe med två hundar som morrade och skällde och visade tänderna. DÅ vände katten äntligen.
Tack gode gud för hundar. ÄLSKAR hundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar